I nian åkte vi på klassresa till Skottland och även om vi hade en underbar resa och flera som ville tillbaka. Kan jag inte komma ifrån den känslan av att de var kamrater och inte vänner. Nu undrar ni varför jag skiljer på kamrat och vänner det är ju samma sak. Ja det stämmer men för mig framförallt efter utanförskapet är kamrat en man träffar på skolan och umgås med på skoltid medans en vän är en man umgås med på fritiden. Så här har det varit länge jag har haft kamrater men inte vänner. 

I gymnasiet började jag på ett specialgymnasium för rörelsehindrade som var 4-årigt. Jag valde detta gymnasium för att det hade små grupper och hablitering på schemat. Jag var väldig skeptisk i början eftersom jag aldrig hade identifierat min muskelnedsättning som ett rörelsehinder/funktionsnedsättning, det var min mamma som pushade för detta gymnasium. Min mamma dog år 2009 och jag kommer ihåg att jag på studenten önskade att mamma levde så kunde se hur rätt gymnasiet var för mig. Jag är tacksam till mitt gymnasium men framförallt till mina studiehandledare som såg till att jag fick den utmaning jag behövde tex. att läsa många kurser år 1& 2, att läsa a-och b-kurser samtidigt och att jag fick läsa alla mattekurser. 

I gymnasiet hade jag höga krav på mig själv, jag tolererade endast VG och MVG i betyg och därför gick jag ut med endast två G resterande var VG och MVG. Jag hade dessa höga krav eftersom jag endast hade skolbetygen att vara stolt över och därmed ökade mitt självförtroende. Nu på högskolan har det gått utför då jag endast klarar av en första tenta per termin tar dock de flesta på andra tentan (första omtentan). Dessa misslyckandes är inte bra för mig då jag får negativa tankar och har svårt att komma igång med pluggandet vilket resulterar i en nedåtgående spiral. Dessa misslyckandes på tentorna får mig att börja ifrågasätta allt som handlar med skolan att göra. Dock inte mitt mål att ta en civilekonomexamen. 

Jag har en ADD-diagnos och har problem med ” startmotorn” när det gäller att komma igång med saker själv. På grund av de misslyckande tentorna är min vilja och envishet inte tillräcklig starka för att starta ” startmotorn”. Vilket även leder till en nedåtgående spiral som jag hoppas ska vända med hjälp av habliteringen.