Idag är det två år efter min student. Som jag har berättat tidigare var gymnasiet ganska enkelt för mig. 

De här två åren har varit jobbiga på alla plan mer eller mindre.

Förra året alltså terminerna ht13 och vt14 studerade jag på heltid och hade därför inte mycket till ett socialt liv. Dessutom gjorde jag många av de stora milstolpar på livets väg väldigt tätt inpå varandra, exempel flytta hemifrån och började på högskolan. Jag gick även från ett anpassat gymnasium till en av de tuffaste utbildningarna på universitet. Jag klarade mig hyfsat bra och klarade kurserna oftast på första omtentan. 

Detta året alltså terminerna ht14 och vt15 har gått sämre. Jag gick i höstas ner till halvtid för att få ett bättre socialt liv och sammanhang, vilket jag har fått.  Det sociala har påverkat mitt pluggande i och med att jag endast har klarat en kurs av fyra. 

Detta har gett mig en svår tankeställare och jag vet att om jag fortsätter på utbildningen måste jag omstrukturera hela mitt liv.

Det som är det värsta är att jag känner att en dag kommer jag inte orka kämpa längre och den dagen känns närmare en vad som är komfortabelt.