Ibland tar tomheten över lämnar en känsla av uppgivenhet i sitt spår.

Är bland nära och kära, de skrattar, pratar och allmänt sociala och jag sitter där och känner hur tomheten blir större och större. Ibland käns det som jag bara är ett skal, vad har jag och komma med då allt känns mera hopplöst när man ser andra verkar vara ”content with their lives”.

Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för en person i min närhet då denne i allafall hade ett socialt liv med sammanhang. Detta ger en uppgivenhet som kryper sig på en.