mitt liv

Tomhet och uppgivenhet 

Ibland tar tomheten över lämnar en känsla av uppgivenhet i sitt spår.

Är bland nära och kära, de skrattar, pratar och allmänt sociala och jag sitter där och känner hur tomheten blir större och större. Ibland käns det som jag bara är ett skal, vad har jag och komma med då allt känns mera hopplöst när man ser andra verkar vara ”content with their lives”.

Ibland önskar jag att det var jag som dog istället för en person i min närhet då denne i allafall hade ett socialt liv med sammanhang. Detta ger en uppgivenhet som kryper sig på en.

Standard
mitt liv

Ständig dessa varför

Varför händer detta bara mig?
Man vet att det händer andra ändå känner man att man är den enda i världen som upplever ensamhet.

Hur länge kan man fightas samma krig mot samma motståndare?
Jag kämpar mot mina inre demoner dagligen så varför kan inte allt andra funka, jag har inte energi att kämpa mot allt livet slänger på mig. Jag tittar på tv-serier för att kunna orka. Helgerna spenderas mestadels i lägenheten jag vill inte det men det är inte kul att göra saker ensam.

Varför kan jag inte glömma?
Jag har förlåtit det som har hänt i mitt förflutna men just nu känner jag att jag aldrig kommer glömma. Ibland önskar jag att jag bara kunde vara normal, att jag kan vara mig själv men det är svårare än jag någonsin trodde.
Jag vill ha ett liv är det så mycket att be om.

Livet har många varför men inga därför.

Standard